Alla avtrubbade män!
Det kan tyckas i första anblicken att jag har det väl förspänt som ständigt får inviter från killar/män i alla åldrar men hur många av dem är värdiga att ens ta i med tång. Låter det hårt och cyniskt?
Inte alls utan som sagt bara ett sakligt konstaterande. Om man nu är noga med sina avsikter och både i ord och handling står upp för dessa borde det väl i all sin dar finnas en enda karl som åtminstone har ryggrad nog att inse sin begränsning. Eller ha respekt nog att acceptera det jag står för och säger.
Nej, jag vill sannerligen inte enbart ha sex med en man. Det är till och med så att jag tror mer om män än så. Eller har trott ska jag kanske säga.
Både gifta och ogifta tycks ha degraderat sig själva till att bli driftmaskiner där det egna könsorganet är vägvisare i alla avseenden. Och jag har tröttnat med rätta. Om sex är det allena saliggörande för en man så förstår ju även jag som kan grunderna i matematik, att resten inte är så mycket att hurra för.
Vi består nämligen av mer än könsdriften och om man inte utvecklar själens förmågor blir man till sist en sexmissbrukare med kluvet hjärta som varken kan ge eller ta emot kärlek. En sådan man vill jag inte ha.
Annars ställer jag inte så värst stora krav. Åtminstone inte större än de jag ställer på mig själv.
Har männen i vårt land på grund av det enorma utbudet som b la nätet står för blivit så avtrubbade att de inte förmår erbjuda mer än några minuter i sänghalmen?
I så fall avstår jag hellre men sorgligt är det!
Love!
Ruttna killar!
För mig är facebook en plats för nätverkande och manliga eller kvinnliga s k vänner spelar i det sammanhanget ingen roll. Det är insidan och gemensamma mål, intressen, värderingar osv som förenar och intresserar. Att många använder detta forum till att ragga på får stå för de. Det är rätt nedlåtande när jag inser vilken språngbräda jag tycks vara för en del "män" som bara vill åt kvinnlig fägring.
För några år sen träffade jag en kristen man som gärna umgicks med mig och som inte minst uppskattade min andliga styrka. Han lade helt klart ut sitt s k nät och jag var till en början ointresserad och på min vakt då han nyss avslutat en relation med en kvinna han hållit av mycket. Men hjärtat lever ju sitt eget liv och jag föll för hans charm och började acceptera hans närmanden.
En kväll kom han så hem till mig. Han hade tidigare på dagen bett om att få ha ett "allvarlig samtal" och även om jag tillhör den typen som ALDRIG tar ut något i förskott eller för givet så fanns en vag förhoppning ändå där. Vi satt och småpratade och jag hade gjort mat och han lät sig väl smaka.
Så kom han till slutligen fram till det "allvarliga samtalet" som han flaggat för. Det visade sig att han hade starka känslor kvar för den kvinna som hade gjort slut med honom och nu hoppades han att jag genom mina böner och andlighet skulle kunna föra henne tillbaka in i hans famn.
Än idag kan jag minnas den smärta som drabbade mitt hjärta. Jag svalade hårt och tillät mig inte att känna någon affektion mot varken honom eller hans f.d flickvän. Tvärtom bad jag ihärdigt från ett ärligt hjärta och de blev också ett par igen så småningom. Åtminstone tills han en dag inför många församlade slog henne i ansiktet och visade sitt rätta jag. Men det är en annan berättelse.
Nej, jag och mina godhjärtade medsystrar behöver nog sätta män oftare på plats och om man inte förstår att vi är försiktiga efter dyrköpta erfarenheter så är det ändå inget att ha. Jag lever hellre ensam och tillfredsställd på insidan än olycklig med en ovärdig man.
Love, me!
Hatet mot judarna!
Förintelsen skiljer sig från andra massmord i historien på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoderna och ifråga om nazisternas rasideologi som betraktade de germanska folken som en härskarras.
Man har beräknat att 6 miljoner judar mördades i gaskammare eller dog på grund av de usla förhållandena med misshandel, svält, sjukdomar och hårt arbete. Systematisk förföljelse av judar har ägt rum upprepade gånger i historien och omnämns redan i Bibeln, och senare speciellt i Europa, sedan medeltien.
Det är ingen slump att många svenskar blir helt stumma och kör huvudet i sanden när man vill lyfta fram förintelsen. Vår roll under andra världskriget är nämligen en skam som även verkar ligga kvar över hela det svenska folket.
För ca tolv år sedan gav regeringen i uppdrag åt vetenskapsrådet att forska om Sveriges förhållande till nazismen och Förintelsen. Klas Åmark fick till uppgift att skriva slutrapporten, vilket resulterat i 700-sidor tjocka "Att bo granne med ondskan".
"Att bo granne med ondskan" belyser bland annat svensk politik gentemot pressen, som Åmark menar hade stor betydelse och inte bara för Sverige. Sverige hade, som en av få neutrala länder, möjligheten att sprida information om Förintelsen och nazitysklands terror - en uppgift som forskningen visar att Sverige försummade.
Åmark belyser b la i sin bok hur mycket Sverige värdesatte handeln med Tyskland och att den omfattningen som samarbetet mellan länderna innefattade gjorde att vi som nation höll oss "neutrala" i frågan.
Det kanske mörkaste kapitlet i svensk historia är antisemitismen. Klas Åmark konstaterar att den kostade tusentals judars liv. Sverige förde en restriktiv invandringspolitik fram till krigsutbrottet. Att bo granne med ondskan" visar att svenskarna inte var omedvetna om förföljelserna av Judar och oliktänkande i Tyskland.
Klas Åmark menar att vi kan lära oss av historien. Han säger att det finns trauman i skuldfrågan till Förintelsen. Han menar också att det nu är möjligt att forska på saker som tidigare varit omöjligt på grund av skuldkänslan. Klas Åmark påpekar på de lärdomar som vi kan dra från krigsåren.
Jag är definitivt beredd att hålla med Åmark om själva skuldfrågan. Att känna sig skyldig gör nämligen något med människan. Istället för att skudda det s k stoftet av manteln och gå vidare har man en tendens att gräva ned sig i skam och just skuld, vilket i sin tur bara föder ännu mer fördomar.
Med bakgrund till detta måste det anses som modigt av Jens Stoltenberg(Norges statsminister)att be det judiska folket om ursäkt denna dag då man över hela världen minns förintelsens offer. Vi borde sannerligen göra samma sak.
Kanske är det den skulden vi bär på som nation, vilket inneburit att vi länge satt oss på höga hästar och vägrat ödmjuka oss. Om man har gjort fel är det på sin plats att be om ursäkt och vända om. Då kan nationen upprättas igen.
Love!:-)
Löfven ingen ledare!
Jag skakar på huvdet när socialdemokraterna presenterar sin nya partiordförande Stefan Löfven. Man tycker säkert att det var ett säkert kort när man valde IF:s metalls ordförande som högsta hönset för det parti som verkligen hade behövt byta ut härskartekniker mot demokrati värt namnet.
En fackpamp må gå hem hos de lojala äldre sossarna som gjort socialdemokratin till sin allena avgud men hos "vanligt" folk väcker han inget förtroende eller sympati. Det lyser "bufflig" lång väg när jag tittar på denna Löfven och inser att han rätt snart kommer att orsaka ännu mer splittring inom socialdemokratin. Varför gräver man sin grav djupare undrar jag.
Det är tydligt att sossarna vill flirta med sina egna mer än blicka utåt och framåt. Man är livrädd för att förlora fler väljare och därför försöker man åter igen blidka den lilla kvarlevan som sympatiserar med den gamla arbetarromantiken.
Inte minst i gårdagens "debatt" på svt 1 kunde man höra hur en gammal socialdemokrat helt ogenerat berättade om just den där lojaliteten som tycks sätta allt eget tänkande ur spel. Han menade att det inte spelade någon som helst roll vem som sitter i toppen och leder socialdemokratin. Vidare var han trogen partiet från vaggan till graven.
Programledaren menade att det var bra med den sortens "lojalitet". För mig framstår den likt maffians sätt att fungera. Att ifrågasätta och våga tänka själv är förutsättningen för att vi ska kunna utvecklas och gå framåt.
Ta en kvinna som blir misshandlad av sin make men som "lojalt" stannar kvar hos honom. Är det bra? Självklart måste lojaliteten vara kopplad till förståndet men det tycks man inte riktigt ha fattat inom det parti som gett maktfullkomligheten ett ansikte.
Jag är besviken över att sossarna inte heller denna gång vågade välja en partiordförande som kunnat föra partiet framåt. Om jag tror på Stefan Löfven? Nej, inte ett dugg. Men så är jag ju inte heller lojal mot all dårskap som sker i vårt land.
Love!:D
Våga sätta stopp!
Och av skadan blir man faktiskt rätt naturligt försiktig med hur mycket man ska tillåta någon att trampa över bron. Hur bevarar man sitt hjärta från att bli bittert eller överdrivet återhållsamt? Jag tror att det handlar om att våga släppa taget om den eller dem man inser inte är vad man trodde från början.
Precis som vid förälskelse ser vi inte alltid våra nyvunna vänner och bekantas alla sidor. Vi vill så gärna tro det bästa och förblindas så att vi inte riktigt ser sanningen. Om vi sänker förväntningarna och utgår från att det vid något eller några tillfällen kommer bli stormigt så har vi nog lättare att överse med lättare övertramp.
Skulle det däremot visa sig att våra nyfunna bekanta och vänner med ont uppsåt vill göra livet surt för oss måste vi såklart sätta "P".
Att älska sig själv innebär att man står upp för sitt eget hjärta och liv. Det är inte kärlek att tillåta andra att förtala, kränka eller på annat sätt förminska våra liv. Då har vi inte bara rätt att säga ifrån utan är skyldiga oss själva att vända den slags själar ryggen. Bara våra hjärtan är öppna och redo att förlåta när vederbörande vill be om trovärdig förlåtelse så underviker vi att förbittras.
Människor som under flera år varit energitjuvar i våra liv klarar inte av när vi sätter ned foten. Det man kan lära av sina misstag är att att känna igen när tjuven i ny skepnad dyker upp. Vi är faktiskt förpliktiga att vara rädda om oss och då innebär det att människor som inte vill oss väl får flytta på sig. Livet är kort och vi behöver nog alla lära oss att lägga vår dyrbara tid där den gör mest nytta dvs hos och med de vi älskar och vise versa!
Love, oh yes!
Ge Damberg chansen!
Även om jag är partipolitiskt obunden och starkt kritisk till det socialistiska fästet som jag anser har lamslagit individer i vårt land njuter jag på intet sätt när jag beskådar det gigantiska förfall som socialdemokratin varit offer för ett bra tag. Det är sorgligt för alla deras väljare i synnerhet och skadar politisk konkurrens i allmänhet. En svag oposition är aldrig bra.
Kanske har jag dessutom forfarande en liten plats kvar i mitt hjärta för det som än gång var och fungerade mycket bättre än vad vi ser idag. Men ALLA socialdemokrater måste inse att partiet behöver byta ledare, vilket man inte gjort hitills Göran, Mona eller Håkan tillhör den gamla stammen.
Den föråldrade arbetarpolitiken stämmer inte överens med dagens samhälle. Den sortens knegarmentalitet som varit socialdemokratins signum har haft sitt bäst före datum för länge sen. Det går inte längre att toppstyra väljarna med de förlegade idéerna. Det krävs nya socialdemokratiska politiker som kan förhålla sig till dagens samhälle och problematik. Inte ens första maj tågen känns längre nödvändiga utan mer som ett minnsmärke från en svunnen tid.
Jag misstänker att den gamla staben med fyrtiotalister och ännu äldre fortfarande håller ett stadigt grepp kring förändringarna som helt naturligt måste ske. Man är rädd för det nya och använder felaktiga maktmedel för att bita sig fast i toppen. Damberg är ingen gröngöling men förstår vilken tid vi lever i. Under sin tid som ordförande i SSU drev Damberg igenom en extra pappamånad vid Socialdemokraternas kongress år 2000.
Nu måste vi alla blicka framåt och därför säger min magkänsla att Mikael Damberg är precis vad sossarna behöver. Det krävdes bara några minuter på tv för att övertyga mig om den saken och jag brukar ha rätt:-)
En välpolerad något lågmäld men kompetent man som kan lyssna och verkar hålla maktfullkomligheten ifrån sig är precis vad som krävs. Annars lär fler huvuden falla och varken Sahlin eller Juholt har haft självkritik värt namnet, vilket är nödvändigt för en trovärdig partiordförande.
När till och med de borgerliga partimedlemmarna erkänner att de ser Mikael Damberg som en "farlig" konkurrent så inser jag att han har något som förmodligen är exakt vad sossarna saknat länge.
Antingen lyssnar sosssarna nu och tar till sig alla nederlag och vänder dem till något nytt och betydligt bättre eller så ser vi ett parti som får kämpa för sin riksdagsplats vid nästa val.
Love!;-)
Gynnings stolta mage!
Jag läser sällan eller aldrig skvallerpress och inte brukar jag ha för vana att titta på bilder från olika sammanhang, men den här bilden fick mitt modershjärta att stanna till. Då vi tycks leva i en tid när graviditet inte får exploateras och där många blivande mödrar bekymrar sig mer över viktökning än njuter av själva graviditeten så stack det här fotot ut alldeles extra.
Det går inte att ta miste på Carolina Gynnings glädje och stolthet över sin mage och det barn hon och hennes man* väntar. Att hon dessutom har den goda smaken att välja vitt som både framhäver mage och ljus gläder ännu mer i vintermörkret. Jag ger inte mycket för all den här stress som så många kvinnor och mammor utsätter sig själva och inte minst barnen för.
Knappt har den nyblivande mamman lämnat förlossningen innan hon ska visa upp sin platta mage som om det aldrig varit ett liv däri. Vi behöver hylla moderskapet mycket mer istället för att trampa på det och försöka stoppa det under mattan menar jag. Om det har blivit omodernt att vara mamma och njuta av det så är jag världens omodernaste och det trivs jag och mina barn stort med.
Inte minst ur feministisk synvinkel borde barnafödandet hyllas. Det är ju faktiskt bara kvinnan som fysiskt kan bära ett barn inom sig. För mig har det aldrig varit en självklarhet som jag tagit för givet utan en gudagåva.
Jag är pinsamt medveten om att det finns kvinnor som inte kan få biologiska barn och som sörjer detta djupt. Då tycker jag att det vore förmätet av mig att ta den gåvan som det innebär att få vara gravid för given.
Alla barn hur de än kommer till är välkomna och det är på tiden att vårt kalla samhälle sätter fokus på vad som verkligen betyder något här i livet. Det finns inget häftigare och mer underbart än just barn och till alla dem som är med och stiftar lagar, fy skäms att FN:s barnkonvention ännu inte blivit svensk lag by the way.
Om vi börjar hylla alla stora magar istället för att gömma undan dem kanske livet utanför magen också kan få bättre status även för våra minsta.
Love, all children!
Kärlek förlåter!
"Allt vad ni vill att människorna skall göra er det skall ni göra dem. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni ha tack för det? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, skall ni ha tack för det? Så handlar också syndare".
Skriftstället ovan är hämtat från Lukas evangeliet och beskriver hur människan ska agera mot sina fiender. Visst har vi lärt oss att slå igen, hämnas eller hävda oss. Hur kan man behålla sin integritet, värdighet och stå upp för sig själv när attacker från människor kommer och vi är helt oskyldiga?
För min del handlar det om en inre övertygelse. Jag vill inte leva mitt liv som en känslomässig jojo som pendlar upp och ned i humör och psyke beroende på vad människor hittar på. Att älska sin fiende innebär inte att man accepterar att hon eller han uppsåtligt får skada men man tillåter inte dessa själar att förstöra den egna friden.
Jag förundras ofta över hur människor orkar hålla reda på vad andra gjort mot dem i all oändlighet. Varför inte bara släppa taget om oförrätten och leva i harmoni. Ju mer kraft och energi vi tillåter våra fiender att ta från oss desto större offer blir vi för andras påhitt. Sen får vi inte glömma att många oförrätter är rena misstag.
Vill vi leva i fullständig själslig frihet går det inte att på samma gång hysa hat och förakt till våra medmänniskor. Inte ens om vi anser att de "förtjänar" det. Jag har genom egen erfarenhet fått se vad det gör med mig och mitt hjärta att välja förlåtelsen framför motsatsen. Du eller jag kan aldrig ändra på en annan människa men vi kan bestämma oss för vilken sinnesstämning som ska bli vår.
Det är så lätt att såra någon och att bli sårad. Vi kan konsten att såra allesammans och många gånger utan att ens vara medvetna över det. Däremot har vi mycket lätt att komma ihåg när någon sagt eller gjort något som sårat oss. Då håller vi oss väldans uppdaterade.
Det är knappast någon konst att älska människor som älskar oss och bekräftar vår närvaro med glada tillrop. Att däremot älska eller åtminstone lära sig att INTE hata de som hatar eller föraktar än själv är en salig bedrift. Och ändå är förlåtelse faktiskt något man tjänar mycket mer på än tvärtom.
Det finns människor som medvetet gjort mig mycket illa och jag har ett val. Antingen låter jag dessa själar och det de har gjort fortsätta påverka mitt liv och min hälsa eller så väljer jag av egen fri vilja att släppa dem. Det förtar inte deras skuld på något sätt men jag stiger ned från domarsätet och kan luta mig bakom starkt förvissad om att INGEN ska rubba min frid och frihet. Vi ska nämligen inte tro att oförlåtelse inte drabbar för det gör den.
Jag vill till och med gå så långt att jag påstår att många av våra allvarligaste sjukdomar härstammar från just oförlåtelsen och hat. Så att förlåta är en självbevarelsedrift på ett sätt. Att vandra i förlåtelse är som att någon häller vatten på en gås. Det rinner av.
Människor som tycks vara totalt beroende av bekräftelse från andra har också sitt värde där. Deras liv blir en berg och dalbana. Om folk inte dunkar de i ryggen och berättar hur underbara de är så åker de ned i ett stort mörkt hål. Och likadant tycks de blir helt överlyckliga när de får uppmärksamhet och beundran. Det kan anses som gulligt när barn uppför sig så men vuxna...
Jag vägrar att leva mitt liv på det sättet. Att ha sin förtröstan på människor är som att spela på lotteri. Jag vill ha ett mer stabilt liv än så. När man blir totalberoende av vad andra tycker och tänker så äger man inte sin egen tillvaro. Allt hänger på den där bekräftelsen som är ack så lurig. Om man däremot älskar sig själv så står man ut med att inte alltid stå i centrum. Då inser man att vi alla gör misstag och har fel ibland. Det är inte hela världen och förlåtelsen blir ett normalt inslag i tillvaron istället för ett undantag.
Love, acts!
En fördom tack!
Det var två fördomar som var ute och gick. Så sade den ena fördomen. Ska vi slå följe? Ja varför inte svarade den andra. De båda fördomarna gick vidare och mötte strax fler. Vet du vad alla dessa fördomar gjorde när de var tillräckliga många?
Jo de startade ett inbördeskrig. Inte för att de ville slåss utan för att de inte visste hur de skulle utplåna sig själva. Så fick en av dem en idé. Vi kan väl byta plats med varandra och se vad som händer och det tyckte alla var ett ypperligt förslag, men kruxet var bara att varje fördom vägrade ge upp sig själv.
När fördomarna vägrade ge vika för varandra beslöt man att lägga ned sin existens och var och en gick hem till sitt. Inte för att fördomarna ville vara för sig själva utan för att de inte förmådde haka fast i varandra. Och så skingrades alla fördomarna. När man inte var beredd att ge upp sin plats fanns inte heller längre något incitament för fler inbördeskrig!"
"-Jag har nog inga fördomar tänkte jag för mig själv lite segervisst härom dagen. Tills en kraftigt överviktig kvinna gick förbi mig där jag stod och hon tuggade på en stor hamburgare. "Ska inte hon äta sallad" hann min fördomsfulla hjärna tänka. Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man ska ta sig fram och förbi minfältet där alla fördomar tycks vilja sprängas i luften.
Jodå så att...nog har jag också fördomar även om jag medvetet dagligen försöker belysa och kasta ut dem i den mån jag förmår. Varför har fördomar en sån makt med och över oss? Och hur kommer det sig att fördomarna ligger så nära till hands. Som snabbmat och pornografi. När vi inte orkar äta nyttig mat slinker vi in på någon hamburgerbar och suger tag i första bästa skräpmatstallrik som dyker upp i vårt blick fång.
Och när vi inte hinner eller orkar älska med varandra så tar vi till pornografin. Snabba fixar. Är fördomarna kanske det som ligger främst i vår hjärna och är mest lättillgängligt?
När vi är trötta, mår dåligt, stressar och dåligt hinner med verkar fördomen ligga nära till hands. En fördom kan man liksom bara ta med sig i farten utan att behöva tänka efter. Någon säger en nedvärderande sak om vår medmänniska och istället för att slå bort den slags kommentarer så fångar vi snyggt upp den och blir ett med densamma. Fördomar för vårt sinne åstadkommer samma sak som snabbmaten gör för våra kroppar.
Fördomarna bryter ned oss men det ser vi inte förrän lång tid har passerat. Det är därför man kan träffa gamla bittra människor som ägnar sina sista år i livet till att vada runt i fördomsfontänen. Istället för att man vänt ryggen åt fördomen och dess verkan har man omfamnat den likt en drypande big mac!
Det finns bara en väg ut ur fördomsträsket och det är att inte tillåta den att slå rot. Varje gång en fördomsfull tanke dyker upp har vi all rätt i världen att hindra den från att ta fäste. Att den kommer kan vi förmodligen aldrig hindra men den behöver sannerligen inte få växtmån att bre ut sig och skapa djupa rötter. Kapa den likt en vissen kvisst och våga tänka förbi. Allting ÄR möjligt om vi vågar tro så!
Love!
Redo för kärlek?
Det finns inga genvägar! Vill du eller jag förändring måste det medvetet ske av och från oss själva. Du må ha världens bästa vänner, familj och stöd bakom dig. Om inte du vill förändras så kommer allt att vara precis som det alltid har varit och sett ut. Ta singellivet t ex. Vill man träffa en livspartner och inte bara söker bekräftelse från motsatta könet så krävs att man är beredd att ge upp något för något helt annat.
Jag minns tiden före jag beslutade mig att gå ned rejält i vikt. Spelade ingen roll hur många bantningsreportage jag läste eller hur smal min omgivning såg ut. Först när JAG insåg vikten av förändring var jag beredd att göra något åt min situation. Glada tillrop och s k "goda råd" hjäper även det föga om man saknar motivation.
Den där motivationen ser såklart olika ut beroende på vilka vi är. För min del krävdes det rejäl ohälsa innan jag insåg vart det höll på att barka. Då tog jag på mig mina promenadskor, började äta på regelbundna tider och gick minst en halvtimme varje dag oavsett väder och vind. Ingenting kunde stoppa mig. Jag var helt plötsligt super motiverad och det skulle krävas en atombomb för att hindra min framfart i tillvaron.
Visst krävdes det en hel del UPPOFFRINGAR för att bli av med de där överflödskilona men det fina i kråksvängen är att belöningen inte uteblev;-)
Så är det för och med oss alla. Vi behöver en spark där bak, motivation eller bli rejält inspirerade. Beroende på vilka vi är krävs olika "morötter".
Det vi säger och det vi gör är som bekant ofta oförenligt. Vi kan mycket väl sitta och påstå att vi trivs som singlar men när natten sänker sig ned över oss är det annat ljud i skällan bakom lykta dörrar.
Och det du talar ut med din mun blir också vad du förhåller dig till. Ska du få till stånd en förändring måste du såklart inse var du befinner dig. Sluta förneka något du redan vet. Stäng av bruset utanför och lyssna inåt.
Väger du tjugo kilo för mycket så spelar det liksom ingen roll hur mycket du försöker övertyga omgivningen om motsatsen. Förutom kulmagen och valkarna så vet du hur det känns på insidan. Extra kilon är inte bara ohälsosamt att bära runt på det är tungt och tar dessutom kraft från dig.
Är du singel och önskar förändring räcker det inte att du sitter framför teven varje kväll och önskar dig bort i ett rosa skimmer. Romantiska filmer och musik i all ära tjejer, men har ni märkt att prinsen sällan eller aldrig bara dyker upp och ringer på dörren med blodröd ros i munnen. Om du verkligen har tröttnat på krog och nätragg måste du sätta ned foten och säga stopp.
Det vanligaste eller mest förekommande är att du och jag möter män och kvinnor av kött och blod utanför hemmets väggar. Och internet i all ära. Har du provat att kyssa en man eller kvinna för den delen via datorskärmen. Funkar så där va?
Vi må tro att vi är smarta men våra liv och känslor röjer oss. Det blir ingen förändring om du inte bryter invanda mönster och börjar skaffa dig andra vanor. Kasta ut dina gamla otrostankar och blicka framåt. Dina erfarenheter är viktiga men får inte hindra dig från att nå framtiden.
Det som har varit ligger av kända skäl bakåt i tiden. Ta lärdom men se dig inte tillbaka. Vill du lyckas måste du våga göra det också. En del är så rädda för det de inte vet, att de flyr in det välkända oavsett vart det leder dem.
Jag har gjort många misstag, kan säkert anklagas för mycket men en sak kan man aldrig säga i alla fall och det är att jag saknar mod. För allt jag har gjort har skett mot alla odds. Vet inte hur många gånger jag vandrat panikslagen fram i tillvaron för att möta demoner och varje gång har de fått ge vika. Segern har kostat mycket men varit värt allt.
Om någon säger till dig bästa singelkompis att kärleken kommer när du "minst anar det" så kan du slå dig i backen på att det bara är ord som saknar både hjärta och relevans. För kärleken är ingen slump som ramlar ned från himlen eller hustaket. Den är belöningen vi erövrar för att vi följer hjärtat. Så när du MEST anar det och ditt hjärta har beslutat att våga älska igen är du redo för den förändring du väntat på och längtat efter.
För du förstår. Ingen sker av sig självt. Man går inte ned i vikt när man minst anar det. Bussar går inte som de vill(även om det kan uppfattas så ibland). Det finns faktiskt ett schema för allt. Du behöver bara tröttna på de omständigheter du befinner dig i just nu. Bli tillräckligt fed up för att vara redo för "the big change"! Och det krävs både tro, tålamod och lite uppoffring. Sen kommer det du mest av allt önskar när du är som mest redo!
Love, but of course!
Våga vara arg!
"Är du arg? Frågan kom från en man häromdagen när jag berättade om en incident jag varit med om för ett tag sedan. Att jag råkat illa ut brydde han sig inte om ett dugg om. Vad är det med män och deras stora rädsla för kvinnor som varken ber om ursäkt för att de finns till eller som vägrar uppträda likt lydiga hundar.
Om en kvinna har starka åsikter är hon alltså arg i männens ögon och det i sin tur skrämmer tydligen. Jag suckar och trodde i min enfald att vi hade kommit längre. Varför skapade Gud oss med ilskan som redskap om det inte var för att vi ska använda den. Vrede är ofta början till förändring medan liktydighet inte åstadkommer ett dugg.
Ta idrottsprestationer t ex. Adrenalinpåslaget inför tävlingar är påtagligt och den tävlande kan lätt missuppfattas som aggressiv. Människor som trycker ned och undan sin vrede tar ut den på annat sätt. Kroppen och psyket blir lidande och åkommorna som uppstår är hur många som helst. Migrän, magsmärtor, muskelstelhet är bara några av de symtom som inneboende vrede åstadkommer.
Om du googlar "arg" dyker genast nidbilder upp på arga tanter som hutter med näven. Ett effektivt sätt att skrämma kvinnor från att våga stå för att även vi kan bli arga. Det innebär inte att man lever i ett tillstånd där man alltid reagerar med ilska utan att man har den tillgänglig precis som alla andra känsloyttringar. När eller om någon passerar vår gräns så har vi all rätt att visa vrede. Vredgas men synda icke står det till och med i Bibeln.
I min familj fick vi flickor absolut inte vara arga eller sura. Vi skulle le och vara tjänstvilliga dygnet runt. Min far däremot hade tagit patent på sin vrede och gjorde aldrig en hemlighet av sin aggressivitet som inte visste några gränser. Han bet ihop på jobbet men inte hemma. Den klassiska fega mannen som inte vågar säga ifrån till arbetskamrater och vänner och som tar ut all sin ilska på familjen.
En del psykologer menar att vrede och ilska egentligen är uttryck för en sorg. Det tror inte jag. Vi har många strängar på vår lyra. Det är inte farligt att vara arg om man vet sin gräns. Börjar man slå, misshandla och löpa amok är något fundamentalt fel men om man höjer rösten, slår näven i bordet och reagerar på orättfärdigheten så är det sunt och något mycket sakralt i oss människor som kommer upp och fram.
Att gå runt som en lallande fåne och be om ursäkt för att man finns till är väldigt osunt och ohälsofrämjande. Att våga vara arg och stå för det är näst intill tabu men de som vågar är modiga.
Jag talar inte om män och kvinnor som sprätter omkring och skrämmer sin omgivning med en taskig och aggressiv attityd utan vänder mig till den gruppen människor som faktiskt vill något annat och vägrar gå in under någon mall och kontroll som kväver personlighetens alla uttryckssätt.
Precis som vi behöver äta ur kostcirkelns alla delar så har själen behov av att få ge uttryck för vad den känner och upplever. Blir vi kränkta eller vill förändring krävs en tydlighet. Att vara "religiöst" bunden innebär hinder för utveckling och framåtanda.
Det är också nästan komiskt hur en del tror att ilskan är riktad mot och till dem om en kvinna vågar stå upp för det hon tror på och den hon är. Att ha en övertygelse och stå fast vid den handlar faktiskt om en karaktär. Blir man rädd för någon som vågar visa känslor så har man nog problem själv.
Love!
Marknadsför livet!
Nej vet ni vad! Det här håller inte. Vi får faktiskt ta och skärpa till oss rejält i det här landet. Både snaskiga kvällspressen och den något mer återhållsamma dagspressen skriver på sina nätbilagor om minskad köplust, depression samt mörka och eländiga Januari.
Vi är förresten enligt utomstående den ENDA land i sitt slag där invånarna dvs vi ständigt pratar väder. Är det något vi här uppe i norr behöver höra så är det GODA nyheter.
Hur står det till med faktan kring det pressen ständigt matar oss med? Är "vi" verkligen mer deppiga detta Januari jämfört med andra år för det första och vem ligger bakom dessa "fakta"?
Hur mäter man det och vem har i så fall mätt? Söker vi i högre utsträckning olika slags psykofarmaka just nu och under denna tid på året eller var bygger man sin s k information och kunskap på?
Jag är sjukt trött på all ensidig propaganda där ond bråd död i olika former presenteras ogenerat. Det är som om hela journalistkåren lider av obehandlat missmod och kanske ska vi förse dem med lycko piller istället för att vi blir matade med en djupt rotad nyhetspessimism där enkom det svarta och destruktiva har ett existensberättigande.
Om döden säljer så är det sannerligen på tiden att vi börjar marknasföra LIVET!
Det är väl ingen som har missat att vi ALLA utan undantag en dag ska dö och lämna in handduken för gott. Men måste vi ta ut all missär i förtid? Är vi rädda för att missa något tillfälle till ångest och djup melankoli?
So what att det är gråmulet, kallt, trist, slut på kontot, och långt till sommaren. Det kommer knappast som en nyhet att Januari inträffar varje år. Många av oss har haft tid att både planera och förbereda oss på vad som komma ska. Dessutom vet vi också att det varje år än så länge blivit både vår och sommar.
Genom att ständigt fokusera på det vi inte har för stunden så bidrar vi till vår egen olust och depression.
Kan vi kanske sluta fixera oss vid vädret och lyfta blicken något? Byta samtalsämne. Tänd ljus om du inte gillar mörker. Köp regnkläder om du inte vill bli blöt. Skaffa ett solariekort om du känner dig blek, och ät vitaminer om du känner dig håglös.
Gör NÅGOT människa för att förändra din situation och ditt sinnestillstånd, och gnäll för tusan inte på den eller de som vägrar krypa ned i det där mörka diket där de negativa och destruktivt människorna gärna vältrar sig i cynism och självömkan.
Ibland undrar jag om inte hela vårt folk har hamnat på fel breddgrader. Om du inte tycker om blodkorv lär du knappast köpa hem det än mindre känna lust och tråna efter det.
Lättstötta, oroliga, lättirriterade, nedstämda, sura, arga och uppgivna tycks många vara just nu. Jag kan inte låta bli att skriva exakt vad som just nu kom upp i mitt huvud.
Tiffany Perssons (Hipp hipp)"råd" till en kvinna som deprimerat påstår sig lida av benskörhet. "- Ja men det är väl bara att skita i att gå då. Och hon har ju helt rätt.
Tänk om vi vågade resonera lite mer så i tillvaron. Allting måste inte vara svartmärkt och negativt för att det ska ha ett värde och vara seriöst. Om du inte kan göra något åt dina omständigheter så skaffa nya eller gilla läget!
Om man ska avläsa vad människor i vår nation anser om vädret så borde ingen med få untantag bo här. Vi skiter i att käka det vi inte tycker om men bo kvar i det land där solen allt som oftast lyser med sin frånvaro går visst alldeles utmärkt. Kanske är vi inte världens smartaste folkslag i alla fall;-)
Love, your life!
Barns receptiva hjärna!
Man behöver varken vara professor eller expert på hjärnan för att inse vilken påverkan yttre stimuli har. Jag minns när mina småbröder exempelvis hade sett någon våldsfilm på tv eller video. Direkt efter filmens slut brukade de både uppvisa aggressivitet och lekte lekar i enlighet med filmens budskap. Barn härmar för det första det de har bevittnat och hjärnan vet vi lagrar information samt påverkas av upplevelser.
Om vi blir som vi äter borde i rimlighetens namn även budskap i form av rollspel och filmer påverka våra själar och hjärnor. Genom att på avstånd iaktta en person som spelar rollspel med inslag av våld och aggressioner så inser man påverkan som datorspel har. Att hjärnan påverkas av det den ser, hör och upplever är ingen nyhet och att påstå något så befängt som att datorspel inte skulle påverka barn är ren nonsens.
Barn är dessutom väldigt receptiva och har inte samma förmåga som vuxna att urskilja vad som är dikt och verklighet. Hjärnan har inte vuxit klart och klarar därmed inte av att stå emot det budskap som förmedlas.
Jag kan gå till mig själv och minns hur jag som liten flicka på fullaste allvar trodde att jag var pippi långstrump efter att ha sett henne på bio. Levde mig in i hennes liv så till den milda grad att mina föräldrar en dag såg mig gå på balkongräcket hos några grannar utklädd i pippi peruk och mundering. Barn har fantasi och den förstärks av det de förnimmer genom filmer och spel.
Det är inte heller en nyhet att reklam påverkar försäljning. Annars skulle ingen försäljningsansvarig på företag ens komma på tanken att lägga ned miljontals kronor på marknasföring.
Psykologiska tester har många gånger påvisat att vår hjärna lagrar bilder och upplevelser som förmedlas genom olika budska. Varför vara så naiv och blind att man tror att starka upplevelser i form av aggressiva spel inte skulle påverka våra lättmanipulerade hjärnor.
Nej, vi kan inte skydda våra barn från allt men att medvetet mata dem med negativa och våldsamma budskap är inte förenligt med god fostran och kärlek menar jag.
Love, takes action!
Operation Jabotinsky!
"1993 grundade Livets Ord organisationen Operation Jabotinsky för att bistå judar från tidigare Sovjetunionen som önskade immigrerade till Israel". Så står det att läsa på Livets Ords egen hemsida kring det tjusiga missionsarbetet man så ofta skryter om utåt. Det är också denna verksamhet som jag tror bidrar till att en del medlemmar sitter kvar uppe i Uppsala. Man är förledd att tro att ALLT som Ekman visar upp är genuint. Därför ska jag berätta SANNINGEN om det stora "skeppet" Jabotinsky.
Jag tillhörde också den skaran människor som månatligt betalade in pengar för att stötta det viktiga arbetet för och med judarna. Det skulle ta många år innan jag stötte på en säker källa som berättade vad som egentligen hände och låg bakom allting.
På ett möte som Ekman sedvanligt höll på Livets Ord berättade han om möjligheterna som helt mirakulöst dykt upp och som skulle innebära att företaget kunde köpa en båt att frakta judar hem till Israel med. Detta lät mycket bra och ingen av oss "vanliga" medlemmar ifrågasatte något av det som presenterades.
Våra tjänsvilliga och utgivande hjärtan skulle få möjlighet att hjälpa till och det blev i sig en belöning ansåg vi. Allt predikande om att man som kristen måste ge gick således hem.
Så här berättar min kvinnliga källa som var gift med en av de få yrkesutbildade personerna som arbetade dygnet runt i sex månader med att restaurera båten:
En amerikan som gick på "bibelskolan" på Livets Ord hade finansiella problem men ägde en båt. Han såg sin ekonomiska möjlighet och skattetekniska fördelar då han beslöt att SKÄNKA båten till Ulf Ekman, vilket också gjordes. "Miraklet" som dykt upp i Ekmans väg var alltså en amerikan som såg sin chans att både ge Livets Ord en gåva och därmed ligga bra till samt ekonomisk vinning med att "ge" bort båten. Hur mycket pengar denne man fick och hur affären såg ut i slutänden vet som vanligt bara Ekman och hans närmaste!
Saken var och är bara den att båten var i uruselt skick. Det skulle behövas mycket pengar för att kunna få ordning på skrovet och få det dugligt att segla med. Min källa berättar vidare att hennes man jobbade dygnet runt i sitt anletes svett för att få båten i någorlunda bra skick. När det arbetet väl var utfört skulle man påstods det ta in "personal" som både hade sjövana och adekvat utbildning.
Dock lyckades Livets Ord lura myndigheterna och min källa berättar att ingen hade rätt sorts kompetens för jobbet. Unga tjejer och killar som aldrig varit på en båt men som var medlemmar fick "mönstra på". Huruvida dessa fick någon betalning är okänd för min källa.
Ulf Ekman ville åka runt i Sverige och norden för att visa upp skrytbåten men de få yrkeskunniga avrådde då båtens skick inte skulle tåla hur många resor som helst. Som vanligt lyssnade Ekman enbart på Ekman.
Så till själva båten. Trånga små utrymmen med dålig luft. De få stackars judar som faktiskt åkte med båten har berättat att det var katastrof. Ekman stod som vanligt på sitt podie och skrävlade om vilket enormt arbete man gjort.
Båten höll på att förlisa och det är ett MIRAKEL enligt min säkra källa att ingen gick under och dog.
Var alla pengar tog vägen som samlades in vet väl enbart Ekman och hans närmaste. Dock fick de få yrkeskunniga ingen lön utbetalt på ett halvår. Min källa gick hemma med barn som både saknade blöjor och mat då makens inkomst inte kom henne till del som var överenskommit. När jag själv mycket naivit nämnt "Operation Jabotinsky" för judar här i Sverige har man tittat mycket konstigt på mig men inget sagt. Därför föll poletten ned då källan berättade sanningen bakom Ekmans storslagna hjälp för det judiska folket. Jo jo....
Livets Ord del 1!
Aldrig har Gud varit så liten, rädd, förminskad, felciterad, dömande, hård och komplex som under den korta period jag befann mig på Livets Ord i Uppsala. Dessutom fick jag där lära mig hur makten inom kyrkans väggar ser ut.
Den glättiga sången var djupt kontrollerad av högsta hönset och konflikterna mellan människor tystades visserligen ned med div "lovsång", men man kunde ta på föraktet som däremot inte gick att ta miste på.
I Livets ords huvudbyggnad mötte jag rätt ofta själar i korridorerna som ansåg sig vara "för andliga" och fina för att ens hälsa. Jag som är uppvuxen i en liten stad där man åtminstone drar på smilbanden när man möter en medmänniska förvånades och blev sorgsen i mitt hjärta över den kristna s k "elitens" totala brist på medmänsklighet och kärlek.
Som jag förut påpekat så tar sig kärleken vissa rätt grundläggande uttryck. Att hälsa på en människa man möter i kristet sammanhang där bara någon meter skiljer åt borde tillhöra artighetens ABC men icke.
Hierarkin som definitivt utgör Livets Ords sätt att stryras inbjöd aldrig till andlig frihet varpå andligheten i mångt och mycket helt uteblev. Det här blev avgörande för mig när mina andliga ögon äntligen öppnades och jag insåg hur förkastligt kristen tro blir när man använder sig av läpparnas bekännelse men saknar den andliga förmågan att beröra och röra vid människors HJÄRTAN.
Lovsången må låta hur käck och fin som helst, kostymerna och klänningarna vara välpressade och parfymen väldoftande men om man startar en kristen verksamhet utan att låta Anden styra och därmed ha den yttersta kontrollen så blir allting till slut som vilket företag som helst.
Låt vara att det drivs med kristna förtecken men som sagt, andlig frukt uteblir och allsköns elände rullar in.
För mig personligen blev uppvaknandet brutalt. Jag satt på en s k "gudstjänst" eller möte där frontfiguren Ulf Ekman predikade. Minns att jag kunde ta på fruktan över hela salen då han berättade om hur mäktig djävulen är när han har bestämt sig för att fånga en själ. Allting blev svart där jag satt. Mitt hjärta rusade och panikångesten lamslog både kropp och själ. Fast där och då visste jag inte att det var ångest jag drabbats av.
I Livets Ords ögon var det "bara" en attack från djävulen själv. Att det var både ande, kropp och själ som slog på nödbromsen förstod jag först senare.
När man medvetet predikar och framställer djävulen och hans makt som STOR och därmed förminskar och presenterar en liten gud så ingjuter man rädsla i en människa. På så sätt bryter man också ned försvarsmekanismerna som gör att man vågar trotsa tankar som strider mot det predikanten säger. Det han säger från talarstolen blir större än det gud påstår. Enbart Ekman rår på satan.
En annan gång under en s k "Europakonferens"(människor från olika delar av Europa samlas) uppe i ett tält på Livets Ords parkering minns jag att Ekman berättade om hur en av hans söner krockat med sin moped.
Detta menade Ulf Ekman var ett verk av djävulen eftersom den kristna konferensen skulle hållas. "-Så här ser det ut varje år påstod Ekman och folk applåderade vettskrämda. När man lyfter upp ondskan förminskas godheten. Jag minns att jag tänkte att det var väl lika bra att gå ut och skära sönder alla däck på bilarna också om nu djävulen ändå lyckades förstör allting varje år. Återigen förminskades Gud!
Ulf Ekman är eller var en mycket vältalig och karismatisk person. Många kvinnor har jag fått veta haft erotiska drömmar om denna man som likt vilken världsvan rockartist eller kändis som helst tar sig fram i maktens korridor på lilla Livets Ord där han är allsmäktig och totalt maktfullkomlig.
Det framkom inte minst när man satt och försökte föra en normal konversation med någon av alla ensamstående singel damer som fanns i företaget. Ögonen tindrade som på små barn när Ekman svischade förbi något av borden där de ensamma kvinnorna allt enligt hierarkin satt.
Om han mot all förmodan någon gång nedlät sig att hälsa på en eller fler av damerna var lyckan gjord för dem.
Ulf Ekmans söner, hans fru och de närmaste åtnjöt självklart helt andra favörer än de vanliga företagsmedlemmarna. En av mina bröder som gick i en av Ekmans söners klass fick bli varse om hur den orättfärdiga behandlingen tog sig uttryck. Fjäskandet för Ekman och hans närmaste visste inga gränser och familjen lät sig väl smaka.
Att Ekman och hustrun köpte stort hus vid sjön för medlemmarnas pengar påminner rätt väl om Göran Perssons herrgårds inköp. Ekman använde podiet till att gå "emot den socialistiska anden" och såg antagligen inte de slående likheterna med det egna Livets Ord företaget och socialism.
Jag och flera med mig arbetade gratis och frivilligt på ett café mitt i centrala Uppsala. Dit kom människor från alla samhällsklasser och även om det också var ett tillhål för medlemmarna och möjligheten att ragga så såg vi faktiskt betydelsen av caféet och dess verksamhet. Vi började få det hjärta som Livets Ord saknat. Och vad händer då?
Jo Ekman och hans närmaste beslutar att ge upp caféet som var en av två arbeten som faktiskt sträckte sig utanför företaget. Man hade också en kristen radio som skulle säljas för att Ekman skulle få in pengar till ett skrytobjekt som gick under namnet "jabotinsky".
Läsa gärna fortsättningen om skrytbåten och dess framfart i nästa betraktelse...