madeleinemoberg

Med stora magar, ljup basröst och med en arrogans som skulle få vilken diva som helst att framstå som ödmjuk har jag under mina år inom den s k kristenheten i vårt land träffat på gubbar och män som helt legitimt sett och ser ned på kvinnor och kvinnan.

Eftersom kvinnor inom olika kristna och religiösa sammanhang och församlingar beslutat sig för att både gifta sig och leva kvar med arroganta religiösa män har de också tyvärr smittats av det oklädsamma högmodet. Likt kuttersmycken ska fruarna "underordna" sig sina män dvs lägga sig platt för deras minsta önskningar och vilja. Många män har valt "missionsfälten" som sina karriärer och har lämnat både barn och frun hemma under långa perioder. Men det har har ansetts "fromt", och att hustrun och barnen längtat efter sin make och pappa är inget en kvinna får tala högt om. Då anses hon "upprorisk".

Att det är männen i dessa sammanhang som bär på det sanna upproret finns där varken någon annan man eller kvinna som tillåts säga. Religiös munkavle it is.

Tänk att det skulle ta mig över tjugo år innan jag ens vågade skriva ned vad jag fysiskt och psykiskt sett och varit utsatt för sen jag tog mig ut ur min bönekammare dvs sovrummet och för att söka mer av Gud samt träffa "likasinnade".

Inte minst som nyskild mycket ung mamma fick jag tidigt möta och känna på föraktet när jag livrädd och på skakiga ben likt ett oslaktat lamm traskade rakt in i fällan.

Ingen eller inga människor har behandlat mig och min lilla flicka så illa som man har gjort och gjorde i de församlingar vi besökte och deltog i. Oavsett hur mycket jag/vi böjde våra nackar utstod vi ändå hat, förakt, och fördomar för att jag hade skiljt mig från en man som gjorde vårt liv till ett levande h-vete.

Nåd och kärlek mötte vi sällan eller aldrig men förföljelse däremot och, lögner, högmod och denna eviga religiösa arrogans var vi än gick och stod.

Det som predikades från predikstolen levde man inte efter när strålkastarljuset släcktes ned. Både jag och min dotter har blivit inlåsta mot vår vilja,förtalade och fått utstå förföljelse mitt i den "stora" församlingen. Och vi är och var inte de enda. Att Gud däremot ständigt var på vår sida märkte vi av tidigt och det är tack vare Honom och min starka tro som jag ens lever idag.

Oavsett hur mycket jag tillät människor att trampa på mig fanns där alltid någon annan som inte trampat klart.

En "pastorsfru" jag mötte här i Lund var så arrogant och högmodig att jag gick hem och grät efter varje s k gudstjänst när hon efter själva "mässan" inte sparade på krutet mot oss yngre kvinnor. Tänk att det tjugo år senare framgick att hennes make tillika pastor legat med samtliga kvinnor i församlingens styrelse.

Man skulle ju kunna säga "rätt åt henne" men jag finner som vanligt anledning att känna sorg med även de som varit förövare. Kärleken är så mycket starkare och bättre att förlita sig på. Hatet förstör bara det egna hjärtat.

Sen har jag besökt några baptist samt pingstförsamlingar där männen och kvinnorna varit så strama och kontrollerande att jag knappt vågade möta deras ilskna blickar. Jag skulle ljuga och förtiga sanningen om jag inte dels berättade sanningen om många som kallar sig kristna i vårt land och dessutom så samtycker den som tiger.

När pingstpastorn Åke Green uttalade följande; "Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa, applåderade många kristna och man berömde Green för hans "frimodighet", men jag mådde illa och led i det tysta över hatet.

För jag kände igen sättet att resonera på även om jag inte själv är homosexuell. Det handlar om att "passa in" och "duga" i dessa kalla och ogudaktiga sammanhang där man exkluderar människan i den egna präktigheten. Det Åke Green och flera med honom gör är att man framställer den kristna tron och Jesus på ett perverterat sätt som mer visar det egna kalla hjärtat än något annat. Om man har Greens människosyn behöver man ju inte Jesus som talar om nåd, barmhärtighet och fördrag med sina medmänniskor.

Jag har hört hur många kristna fördömer homosexualitet och inte kan skilja ett dugg på sak och person, vilket man gömmer sig bakom när man påstår att Gud avskyr kärleken mellan samkönade. Avsikten med man och kvinna är såklart fortplantningen.

Jesus fördömer inte heller gamla testamentet där homosexualitet står omnämnt men(och här ligger hela sanningen)han talar om Kärleken som störst av allt. I korintherbrevet står det inte vilken slags kärlek som avses alltså finnes det bara KÄRLEKEN i bestämd form singularis. Att kärleken kan ta sig olika uttryck vet vi ju alla.

Och om en människa älskar en annan så kan ingen ha några som helst invändningar. Åtminstone inte hållbara och trovärdiga om man påstår att man tror på Kristus som under sin vandring här på jorden visade hur denna kärlek tar sig uttryck. Om Jesus inte hade umgåtts med syndare, prostituerade, osv hade han haft en annan agenda än kärlek. Nu var han allas vår förebild när han ständigt förde fram kärleksbudskapet. Mannen ifråga offrade sig själv för HELA världen och det står inte att han dog för alla utom de homosexuella och frånskilda. You do the math.

Sen vänder sig bibeln mot allt slags förtryck. Så i de relationer där män eller kvinnor skadar sin partner avsiktligt så har kärleken i den människan inte kommit till välde. När samma människor som fördömer kvinnor också pucklar på homosexuella om än verbalt så inser jag var problemet ligger. Jesus kom INTE för att döma världen utan för att frälsa/rädda den. Då rimmar det väldigt illa att så många troende sätter sig i domarsätet och leker både domare och bödel.

Love!

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Därför lärde jag mig redan som barn att det var "farligt" att visa känslor. Och om man gjorde detta bestraffades man hårt av det etablissemang man eller jag befann mig i för stunden.

I skolan skulle man inte skvallra eller gråta. Ändå fanns det de som gjorde till sin livsuppgift att både sprida skit och grina på beställning. Men de använde sig av manipulation vilket jag aldrig fick lära mig hemma. Hos oss visade pappa öppet hur han kände och mådde ständigt. Det var bara vi andra som inte fick den tillåtelsen.

I Sverige tystar man sin verbala motståndare genom skuldbeläggning. Om man inte gillar vad någon säger så kallar man honom eller henne för hatisk och eller aggressiv. Det är nämligen det värsta man kan bli kallad för. Låt oss då se vad hat egentligen innebär. Ska vi inte hata orättfärdighet, lögner, förtal, fördomar och exempelvis likgiltighet och ljumhet? Är det fel att hata om motsatsen innebär livsfara för våra medmänniskor? Är det meningen att vi ska älska det som borde få vårt hat? Och nej jag talar inte om människor utan om fenomen, tankar, åsikter, idéer, ideologier etc.

Aggressiv betyder "utmanande". Ska vi inte tillåtas vara det om och när vi t ex utsätts för faror och människors manipulativa sidor? Självklart måste vi våga utmana rådande läge och etablissemang. Hur ska vi annars utvecklas?

Jag har träffat på rätt många kvinnor i mitt liv som levererat de mest elaka kommentarer man kan tänka sig med ett leende. Att inte visa vad och hur man känner borde vara farligare än motsatsen. Man hatar inte människor per automatik bara för att man inte håller med de i allt. Men i Sverige tycks man likställa detta och det talar ju för hur hjärtat ser ut hos den som inte förmår skilja på sak och person.

Det måste helt enkelt vara så att om man inte klarar av att diskutera fenomen och skeenden utan att därmed döma ut människorna bakom har man inte förmågan själv att se sanningen. Förmodligen har man felaktigt lärt sig att uttryck och åsikter är detsamma som hat och aggressivitet. Då är det inte ju inte så märkligt att många svenskar behöver äta piller, får ångest, panik och blir paranoida.

En sund själ förmår både bli arg, ledsen, glad, ödmjuk, osv. När vi inte tillåts ge utlopp för vad vi känner stängs vi in bakom själsligt galler och det har visat sig vara allt annat än hälsosamt och nyttigt.

Love, by all meaning.

I flera veckor har jag försökt kartlägga varifrån det största hatet mot judar förekommer och även om nynazister gärna låter mycket och gärna ger antisemitismen ett ansikte så är det största hotet ändå från Islam. Det går inte att förneka denna sanning längre. Precis som en abort dödar ett liv oavsett hur långt gången en kvinna är eller vad vi väljer att kolla det ofödda barnet så är det ett liv som utsläcks.

Antisemitism beskriver ett hat, fördomar och förakt mot judar och Israel som inte alls har ett göra med en sansad eventuell kritik mot saker som sker i mellanöstern. Svenskar har i många år blivit förda bakom ljuset och antisemitiska krafter applåderar varje gång vi sluter upp bakom hatet mot judarna även om det ikläder sig en ulv i fårakläder många gånger.

Jag anser att det är hög tid för muslimer i vårt land som INTE sympatiserar med antisemitism att ta bladet ur munnen. Alltför många gånger har jag nu genom massor av olika källor sett att muslimer påstår att koranen hyser förakt, hat och rätt att döda judar och kristna. Kommunalpampen Ilmar Reepalu i Malmö krävde av den lilla minoritet judar i stan att de öppet skulle ta avstånd från sånt han och sossevännerna ansåg var fel i Israel.

Men jag har inte hört ett pip om att muslimer öppet ska ta avstånd från de som bränner Israeliska flaggor, uppmanar befolkningen att bojkotta Israel och förinta judar. Är vårt land antisemitiskt? Socialdemokraterna har en tradition inom partiet att fjäska för Palestina och är det därför antisemitiska krafter och det öppna hatet mot judar så ofta visar sitt fula tryne. I Malmö bodde det för ett antal år sedan 6000 judar. Idag är det endast ca 700 kvar. Resten har fått fly p ga det hat som finns. Vad och vem är en minoritet? 100 000 eller 700? You do the math.

Jag kräver att muslimer tar avstånd från antisemitism i vårt demokratiska samhälle. Det må så vara att många svenskar är livrädda för att öppna munnen mot denna starka grupp men om vi ska kunna leva fredligt måste fientliga handlingar och s k övertygelser upp i ljuset och motarbetas.

Love takes action.

"Jag är inte rädd, jag kan flyga". Känns mantrat igen från "Sällskapsresan". Stig Helmer var livrädd för att flyga och gick till psykolog för att bli av med sin rädsla och fobi. Och på den vägen är det kanske med mycket i vårt land. Genom mantran från riksdag och regering samt omgivning lär vi oss på gott och ont att trycka undan sanningen och sånt vi egentligen borde se upp med.

När det gäller flygrädsla är det utomordentligt gott att vi lyckas bemästra den men jag tänker exempelvis på våra barn. Under rätt många år nu har man påstått att "barn som spenderar dagarna på institution mår bra och lyckas bäst". De främsta ivrarna av dagis framhåller den sociala kompetensen men jag tvivlar starkt.

Vad hjälper det en människa om hon kan uppträda hövligt men bär på bitterhet och hat på insidan? Ta Brevik i Norge som exempel. Vem kunde tro att han gick runt och bar på ett grymt hat som utmynnade i slakt på oskyldiga?

Ni får ursäkta men jag skiter stort i den sociala kompetensen om människor inte förmår känna emapti och kärlek till sin nästa. Under många år har jag studerat hur barn behandlas av sina föräldrar vid lämning och hämtning inom barnomsorgen.

Generellt måste jag tyvärr säga att de flesta mammor och pappor stressar in och tar knapp notis om barnet som har saker att berätta. Var är alla kramar och pussar som barn så innerligt behöver? De lyser med sin frånvaro.

Flera gånger har jag också sett hur barn gråtit floder upp till en timme efter att mamma och eller pappa lämnat. Men för att inte bekymra föräldrarna har personalen likt mantra lärt sig att säga att "allt är väl" trots att hur många som helst inom omsorgen sanningsenligt inte skulle kunna hålla fast vid det vittnesbördet i en domstol.

Och jag har också hört hur kvinnor kallt planerat att skaffa fler barn och lämna in de till barnomsorgen för att orka utöka barnaskaran. Man kalkylerar likt matematiker på hur ekvationen ska se ut. Jag vill gå så långt att det inte handlar om barn  och deras unika värde längre utan om ett slags livspussel man behagar lägga där barnen blir utsmyckning mer än innerligt innehåll.

Många erkänner öppet(att de inte skäms)att man knappt orkar vara hemma ett år med sin avkomma eftersom man är rastlös och vill tillbaka till den vuxna lekhagen. Det må vara hur tjusigt som helst kring den egna karriären men kan man inte skaffa guldiskar istället för att utsätta barn för något som de innerst inne inte vill vara en del av.

Något är fundamentalt fel om man lämnar sitt ettåriga barn på dagis klockan 7 på morgonen och hämtar runt 6 på kvällen. Frågan är om man skulle skaffa en bil som man aldrig tankade, bytte olja på eller körde? Sen undrar vi varför så många ungdomar och vuxna som kastats in på dagis i flera år mår så dåligt? Do the math people, do the math.

Love, your children.

Hur kommer det sig att så många människor väljer själsligt slaveri av fri vilja? När det handlar om partipolitik verkar man inte våga tänka utanför de snäva ramarna. Varför ens ha en partiledardebatt när människan redan bestämt sig i förväg?

Vänsterfalangen var helt euforisk över sin Jonas igår och jag är inte övertygad om att de ens hörde var karln sade. Det skrämmer mig att vårt land hyser så mycket inskränkthet som blundar för sanningen.

Jag är partipolitiskt obunden och kan se både moderater och sossar utan att behöva hetsa upp mig åt något håll. Det är vad som sägs och ageras ut som betyder något. Man har sannerligen bytt ut religion och tro till en politisk s k övertygelse som får vilken fanatiker som helst att framstå som hyfsat neutral.

Hur ska ett land kunna förändras om människan ärver partipolitisk färg och aldrig ifrågasätter sitt ställningstagande? Om man inte ska ärva religion ska man inte heller göra det med partitillhörighet. Det är inte sunt menar jag.

Jag känner MÅNGA människor som inte ens orkar lyssna på den partipolitiska motståndaren för att man redan från början tillskanskat sig fördomar. Sen kan vi stå och skrika oss blåa i ansiktet över val, åsikts, religions och yttrandefrihet.

På papperet och i teorin må vi ha friheten men i folksjälen verkar det finnas en bundenhet som chackrar med sanningen för att blidka partiet och dess ledare.

Vad ska vi med demokrati till när den ändå inte nyttjas? Sverige är en promille av världens befolkning och även om vi fått itutat oss att allt som sker här påverkar hela universum så stämmer det inte. Däremot är det väldigt lätt att manipulera och kontrollera en liten nation som vår.

Så jag vädjar till alla "övertygade" sossar, moderater, sverigedeomkrater, miljöpartister, center och folkpartister och kommunister att våga lyssna på sina medmänniskor tillika "motståndare" och inte ivra fast i de betongbeklädda partipolitiska åsikterna.

Varför inte plocka russinen ur kakan och se vad hela landet betyder istället för att skåda in i den egna naveln. När allt kommer omkring är vi som en enda stor kropp allihopa. Och när en lem lider så gör hela kroppen det.

För Sverige framåt.

Love:-)

När jag satt på cykeln hem igår kväll med fyra tunga kassar på styret kom tankar till mig som handlade om att sätta gränser. "Grämelse bor bara i dårars hjärtan" förvisso men det skadar inte att se över sitt liv emellanåt. Hur lär man av misstag om man bara skyndar vidare i tillvaron utan reflektioner?

Jag är övertygad om att många människor sluppit begå onödiga misstag om de eller rättare sagt vi satt en gräns för vad vi tål och pallar med. Genom att ständigt tänja på våra gränser försätter vi oss i situationer som vi sedan måste betala ett högt pris för. Och då klagar vi och jämrar oss alldeles väldigt.

Hur många människor har inte sagt att de bara ska ta "ett glas vin" och istället tömt en hel flaska med resultatet att omdömet helt satts ur spel. Den där mannen eller kvinnan som man i nyktert tillstånd inte ens skulle tilltala blir helt plötsligt attraktiv i rusets tillstånd. Vi begår fatala misstag som vi sen måste leva med under en lång tid.

Kakfatet som vi skulle undvika blir helt plötsligt länsat av våra kalorisökande fingrar och så sitter vi där med dåligt samvete och känner skuld. För att kunna sätta gränser behöver vi ha ett gott omdöme och en bra karaktär. Det bygger man upp genom att våga begränsa sig själv. I vårt land har vi gjort gränslösheten till en avgud vi tycks tillbejda i oförminskad styrka.

Vi har också blivit fenomenala på att försvara vår dåliga gränssättning. Det som egenligen är uppenbart skadligt för oss som exempelvis för hög alkoholkonsumtion bryr vi oss tydligen inte om. Istället försöker vi jaga upp "experter" som kittlar oss i öronen och säger det vi vill höra mer än det vi skulle behöva lystra till.

Vi är väldigt selektiva med vem och vilka vi lyssnar på. Och om någon fördömer vår livsstil på något sätt så kallar vi honom eller henne för moraltant och domedagsprofet. Men så händer det som inte får ske. Vi drabbas av våra dåliga gränsdragningar. Alkholskador, fetma, hjärt och kärlssjukdomar bryr sig föga om vad vi önskar.

Vi får ta konsekvensen för att vi vägrade "lyda" välmenande råd och kunskap. Olydnaden tar ut sin rätt vare sig vi vill det eller inte. Att försöka vara gud i sitt eget liv begränsar mer än vad vi tror. Trotset och illviljan skapar inte helt sällan grogrund för allsköns elände. Om jag vill gå naken i 30 minusgrader så får jag också vara beredd att ta de köldskador som drabbar. Men det är ju just det i vårt land.

Ingen vill ta konsekvensen av sina handlingar. Istället försöker vi lägga skuld och ansvar utanför oss själva. "Det är statens, grannens, politikers och mamma och pappas fel" när problem uppstår.

Jag är rädd att vi kommer att få en nation som består av många själsliga bebisar som lägger benen på ryggen så fort något krävs av dem. Ta bara alla singlar t ex. Vi har blivit så bekväma att vi hellre säger nej till relation och intimitet än bidrar i en tvåsamhet. Och hur funkar det för oss? Det krävs mod, ryggrad och inte minst kärlek för att våga stå upp och ta ställning för någon eller något.

Vad i vår nation har gjort att vi ständigt när ett uppror mot allt och alla. Små barn må vara obstinata och vägra lyda men vuxna människor?!

Love.

Om din grannes hund springer över till din gröna gräsmatta och göra sina behov utan att du satt upp ett staket är det faktiskt inte deras fel utan ditt.

Vi måste bli mycket bättre inser jag på att konfrontera varandra och sätta ned foten. Alla har vi olika gränser och det blir mycket lättare att förstå och respektera detta om vi är tydliga med vad vi har för agenda.

Det räcker inte att vi lite luddigt försöker formulera våra gränser gentemot andra och oss själva. Genom att vara rak och ärlig mot sig själv främst kan man också vara detsamma mot andra. Alla tål olika mycket och för att förstå var våra gränser går måste vi våga tala om detta.

Har du också märkt att en sur min eller arg blick sällan eller aldrig påverkar omgivningen nämnvärt. Härom dagen satt ett barn på bussen och skrek obstinat och högljutt. Mamman verkade inte bry sig, men vi andra suckade, irrade med blicken och någon blängde surt på kvinnan med barnet.

Ingen av oss sade något men ALLA påverkades av att barnet skrek. Och det var ett sådant skrik som hade behövt en moders gränsdragning.

Varför är det så här i Sverige? Vad har gjort att vi inte vågar stå upp för våra gränser? Det är nämligen helt okej att inte gilla barnskrik på kvällen efter en jobbig dag. Alla föräldrar har inte omdömet att rätt fostra sina barn och låter de löpa amok. Varken bra för barnen eller för dess omgivning. Varför ska vi bara tåla allting?

Vad händer med våra själar när saker pågår runt oss som vi av någon anledning inte vågar säga emot och öppet reagera över.

För tro inte för en sekund att människor inte tänker och reagerar på insidan. Men istället för att konfrontera där och då tar vi ut frustrationen hemma på oskyldiga. Eller så tiger vi och går sönder på insidan. Käkar sobril och bara härdar ut. Varför är vi så rädda för vad andra ska tycka om oss? Vadan denna låga självkänsla hos svensken?

Det är INTE farligt att konfrontera, tvärtom. Men man behöver inte ha hat eller avsky i sig bara för att man drar en gräns för vad man orkar stå ut med och klarar av. Ofta eller alltid mår man mycket bättre när och om man "självhävdar" sin rätt.

Av rädsla att inte kunna sätta ned foten tror jag att vi många gånger bygger själsliga staket istället för fysiska. Vi vågar inte sätta gränser och därmed undviker vi exempelvis att bjuda hem vissa typer av människor. "Tänk om Kalles son smular ned hela soffan som förra gången". Vi tycks trycka in oss själva i ständiga hörn istället för att berätta för omgivningen om vår gränsdragning.

Visst kan det kännas både jobbigt och pinsamt att sätta ned foten men motsatsen krymper vårt livsutrymme. Om andra människor får ta över i våra liv förminskas vi och det inverkar menligt på den mentala hälsan.

Självklart har vi alla rätt att sätta gränser i våra liv och ju oftare vi vågar säga ifrån desto bättre mår vi invärtes tror jag:-)

Love!

Alla människor har tillgång till förakt, hat och fördomar inom sig själv.

Frågan är bara vad som ska till för att vi ska falla i den grop där hatet och illviljan existerar. Ponera att någon försöker attackera ditt eller dina barn? Skulle du stå och applådera detta? Självklart inte. Då plockas lejonet fram inom dig och du förstår att det finns en aggressivitet som är av godo och som är till för att beskydda och skydda oss själva och våra nära och kära. Men sällan eller aldrig blir "lejonen" i vårt land attackerade och tar fram det sanna jaget.

Du kan klippa lejonets klor till oigenkännlighet men han/hon är alltjämt ett lejon. Saken är den att mössen* länge nog tillåtits att skrika ut skällsord utrustade med megafoner och har därmed skrämt lejonen till tystnad och på flykt.

Om man inte förmår utplåna ett lejon så hjärntvättar man det och får djuret att tro att han också är en mus utan förmåga att göra skillnad i världen. Inte förrän lejonet reser sig upp ur bekvämlighets zonen och får se sin sanna spegelbild inser han/hon sin förmåga att råda.

Ateister vill gärna likt antisemiter framställa troende som negativt annorlunda och inskränkta. Man har lyckats kapa klorna på troende som inte vågat göra sin röst hörd i ett land där man öppet hånat religionen och dess utövare.

Känns tankegångar och åsikter igen som handlar om att kristna, muslimer och judar "tagit över hela världen" genom att påverka politiska lägen i religionens namn. Så det är alltså vad vi troende gör om dagarna, regerar i världen. Kan ju vara bra att känna till om någon frågar vad man sysslar med.

Man vill gärna från ateistikt håll få religion att framstå som en omänsklig jätte omöjlig att handskas med. Som om religionen levde sitt eget liv och vi andra bara fallit offer för dess kraft. Man exkluderar därmed och förringar människorna som utgör religionen och utövar den.

Ateister vill gärna göra gällande att de allena står för intellektualism och menar att troende inte har förmågan att "tänka rätt och fritt". Look who´s talking. Varför inte låta människor själva bedöma den saken.

Krävs det att en ateist berättar hur du och jag ska tänka, tro och känna?

Skulle ateisterna vara smartare än alla vi andra som också faller till föga inför fenomen vi omöjligt kan påverka oavsett om kunskapskontot är nog så välfyllt? Jag tror inte det. Vi har olika sätt att se på saker och ting. Men har du märkt att religiösa människor sällan avsäger sig kunskapen medan ateister vänder all religion ryggen.

Har du käre läsare någon gång hört eller läst att en atetist kärleksfullt beskrivit människan bakom en religionstillhörighet. Och det känns ju iofs rätt logiskt. Om man inte har något till övers för människor som har en tro lär man inte heller göra sig besväret att se vad som finns bakom.

Lägg också märke till att ateister inte helt sällan kallar sig för "humanister" och sätter sig till doms över all form av humanitära insatser. Men var är deras insamlingsbössor till bättre behövande?

När såg du en "humanist" stå och skramla med bössor i ett gathörn senast? "Tomma bössor skramlar högst"

Är det inte också rätt typiskt att det är kristna företrädelsevis som VARJE helg står ute oavsett väder och vind och delar ut nödtorft till nödställda i vårt land.

Var tusan är "humanisterna" och vad gör de för humanitära insaster i  och för vår nation? Kom ihåg att en lögn ALDRIG blir sann bara för att några envisas med att upprepa den gång efter annan. Man är inte humanist enbart för att man väljer att kalla sig det. Inte heller blir man ett äppleträd genom att äta äpplen.

Ateister har gjort ett aktivt val precis som troende människor med den skillnaden att de avsagt sig all form av övernaturligt gudomligt ingripande eftersom det i deras ögon inte existerar. Att man måste ta avstånd från något man påstår inte finns känns ju föga intelligent och nödvändigt.

När något sker måste ateistiten ha en "naturlig" förklaring och måste luta sig mot vetenskapen som blivit deras "gud". Måste ju kännas modigt att aldrig våga gå utanför det man kan greppa med hjärnkontoret. Allt utanför den trygga begreppssfären upplevs som hotfull och måste bekämpas med greppbara metoder. Men vi som levt och upplevt saker och ting vet att man inte kan mäta och förklara allt.

Sen krävs det faktiskt inte så mycket för att även en ateist ska inse sin ack så begränsade allsmäktiga förmåga. Jag har fått s k bönedukar även från ateister som blivit drabbade av sjukdomar och ohälsa. Guds tycks duga när den egna förmågan helt eller delvis sätts ur spel.

Många ateister lägger på troende åsikter och syn på saker som enbart existerar i ateistens fantasivärld. Man har fördomar och gör heller ingen hemlighet av dessa.

Det tragiska i Sverige är att ateister tagit över debatter och blivit en slags "stark man" nästintill omöjlig att föra debatt och disskusion med. Så fort någon troende öppnar munnen blir han eller hon tystad av ateistiska krafter som saknar den andliga förmågan att greppa sånt som sker runt oss. Det är förvisso slugt att mota alla religiösa uttryck i grind och därmed utesluter man en andlig dimension som jag menar krävs för att man ska kunna förstå sig på helheten.

Hur ska vi kunna debattera med ateisten om han eller hon avsagt sig all form av kunskap som enbart tillgodogörs genom andliga erfarenheter och egna upplevelser. Den sekularisering som ateistmen stått för i vår nation har knappat lett fram till större och fördjupad kunskap kring människors olika beteenden, tvärtom vågar jag påstå.

När man aktivt bekämpar all tillämpning av religion gör man sig skyldig till exakt samma sak som man anklagar troende människor för att göra nämligen låter fördomar och okunskapen råda.

Hur kan en ateist så självsäkert uttala sig om hur troende tänker och fungerar utan att först likt antisemiter och andra rasister stämpla precis alla på samma sätt. Här finns menar jag ingen urskiljning.

Man är inte ens intresserad av att lyssna på vad en troende person har att säga eftersom man på förhand beslutat sig för att se alla religionsutövare som mindre vetande.

Det om något måste ju anses som rätt korkat och väldigt inskränkt. Jag har träffat ateister som åtminstone har förstått att de inte vet allting. En ödmjukhet hade inte skadat även från ateistiskt håll där man sorgligt nog allför ofta möter en otäck arrogans. Självrannsakan och självinsikt efterlyses med ljus och lykta.

Och återigen vad hjälper det dessa arma själar om de nu tycks kunna omfamna all kunskap i världen. Deras själar brukar om jag ska våga mig på en generalisering vara rätt uttorkade och i behov av något större än den egna sfären men det vägrar man inse och förstå. Högmodet tycks resa upp kunskapsmässiga barriärer kring den egna personen.

Det är mycket möjligt att religionen inte frälser en själ men det gör sannerligen inte avguden kunskap heller.

Fullt möjligt är att förlora sig själv i både ateismens och religionens namn. Har man inte en personlig relation till det övernaturliga blir allting bara dogmer, lagar och förordningar som man måste anpassa sig till. Vad händer då med det egna ansvaret?

Alla slags avgudar tycks avkläda människan dess innersta behov av att bli bekräftade och älskad för den man är.

En typ av ateister vill inget högre än att utplåna religionen och ägnar varje vaken timme åt att så split i världen genom att fokusera på det som sker och har skett av ondo där man påstår att "religionen varit boven i dramat".

Hur dumt är inte det? Oavsett vem eller vad man tror och förlita sig på är man en MÄNNISKA av kött och blod som måste ta ansvar för sina egna handlingar.

Det spelar således ingen roll vad vi kallar oss för, vilka märken vi väljer att sätta i pannen eller vad vi är anhängare till. In the end of the day är vi alla utelämnade till sånt vi inte förmår påverka mer än i tanken om ens där.

Har du också märkt att ateister behöver bära paraly när det regnar? Att de precis som alla andra drabbas av sjukdomar och en dag dör. Vad i ateismen skulle slå religionen om man inte ens förmår ge sig på fenomen som funnits i "evighet".

Den utbredda antisemitismen som återigen drabbar det judiska folket måste skärrskådas. Varifrån kommer krafter som vill utplåna och förinta det judiska folket?

Vad vinner ateister på att utesluta gud i sina liv? De faller ju också tillkorta inför större krafter än de själva med den lilla skillnaden att de tror att de kan påverka världsaltet och Gud Fader själv medan vi troende VET att man inte kan bromsa sig ur en uppförsbacke;-)

Love forever!

– Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.
– Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten" slutcitat Ilmar Reepalu.

Det är många grodor som hoppat ur Malmös maktfullkomliga socialdemokrat de senaste åren och detta har främst judarna fått lida för. Så länge Reepalu sitter kvar på sin maktfullkomliga post lär han fortsätta att skamfila ryktet för staden. Inte minst de antisemitiska strömningarna som råder kan känna medvind när Ilmar utan kännbar konsekvens ger uttryck för en avsky mot judar.

Vi kan inte ha politiska ledare med antisemitisk agenda. Det har varit dags för Ilmar Reepalu att avgå för länge sen och allvarligt talat så bryr jag mig inte heller om att han nu försöker släta över alla verbala övertramp. När han marscherade längst fram i det demonstrationståg där man helt öppet visade hat mot det judiska folket raderades hans trovärdighet inför bekämpningen av den ökade antisemitismen i Malmö.

Det är utomordentligt allvarligt att socialdemokratin inte klarar av att täppa till munnen på sina egna när de går ut i offentlighetens ljus och ger förakt, fördomar, och rasism ett ansikte.

Reepalu kommer genom egen förskyllan att ständigt förknippas med antisemitsm och därför måste han bort.

Socialdemokratin som verkat tappat fotfästet och trovärdigheten har allt att tjäna på att få bort den typen av maktfullkomliga ledare som jag menar att Ilmar Reepalu är. Malmö behöver en fräsch nystart med friska krafter som enhälligt står emot all form av rasistiska uttryck. Kappan har varit vänd efter politiska intresse vindar på tok för länge i Sveriges tredje största stad.

"Att all rasism ska bekämpas är en självklarhet. Men allt oftare i debatten ställer tyckare just islamofobi och antisemitism mot varandra för att förneka, bagatellisera och förminska antisemitismen"/ Jonathan Leman

http://www.skma.se/2008/Leman.pdf

Då jag under några dygn själv fått hot, hatiska mail samt uppenbara lögner spridda över mig som person BARA för att jag lyft på stenen antisemitism förstår jag hur hårt kontrollerade vi är i nationen.

Hatar man muslimer bara för att man ifrågasätter religionen Islam? Om man tror det har man uppenbara problem själv med kärleken till sin nästa. Jag har inte förmågan att hata någon människa. Har aldrig gjort det och kommer heller inte att göra så. Kärlek är inte att vara nickedocka åt allt som sker, kom det ihåg.

Det är fullt möjligt att avsky och känna hat inför fenomen och uppkomna våldsamma situationer utan att man på något sätt dömer människor. Men då krävs att man har ett rent hjärta. Jag har inga problem what so ever med muslimer , tvärtom, och den som påstår något annat framställer sig bara som patetisk och har en agenda som handlar om rädsla för oliktänkande samt vill lägga locket på för att slippa förändras som alla vi andra.

Om vi INTE får säga sanningen för att vissa upplever detta som obekvämt har vi menar jag kastat ut yttrande och åsiktsfriheten ur landet och försatts med munkavle.

Antingen är vi ett öppet demokratiskt samhälle som värnar demokratin eller så har vi fallit offer för religiös utpressning där man inte tillåts kritisera utan att bli kallad för islamofob. Mycket allvarligt. Jag har för länge sen i mina bloggar gjort klart för läsare och nationen att jag tänker lyfta på stenar som ingen förut vågat eller velat lyfta.

Och det roar mig nästan att se hur fundamentaliser var de än befinner och i vilket läger de än förskanskat sig sig blir oxtokiga för att jag vågar ifrågasätta rådande läge. Har man ingen självkritik behöver man sannerligen skakas om. Och jag har tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att våga sticka ut den berömda hakan.

Det krävs inte så mycket i vårt land för att hatet ska visa sitt fula ansikte. Och jag suckar för det hade såklart varit väldigt skönt om vi ALLA fick vara som vi är och göra precis som vi ville. Men för att de ska bli mer frihet behöver vi belysa var fångenskapen sitter. Det bekvämaste är att fjäska och dunka rygg men det ligger inte för mig.

Jag vet inte att någon kristen någonsin skrivit till mig och anklagat mig för att vara kristofob för att jag ifrågastt viss utövning av kristen tro och ansett den som dömande och hård.

Inte heller har katoliker gått i taket för att jag lyft fram pedofili som helt klart förekommit inom den grenen. Jag har själv en tro och får dagligen "försvara" detta. Inga problem om och när man är trygg i sin övertygelse.

Men när man lyfter fram sånt som skett och sker i Allahs namn blir man påhoppad, förtalad och hotad. Lägg av! Vad är det man vill dölja? Klarar man inte av att bo i ett land där yttrande- och åsiktsfrihet föreligger råder jag att man tar sitt pick och packa och drar vidare. Man måste faktiskt ta seden dit man kommer. Det gäller oss alla. Ponera att du får hem gäster en dag. Dessa går in med smutsiga skor, tar dina käraste ägodelar, sparkar och förstör.

Skulle du tycka att det var okej? Självklart inte! De gästerna skulle du förmodligen aldrig bjuda in igen. Vi är väldigt noga med vilka vi tar in i våra hem så varför ska det vara annorlunda när det gäller vårt land. Innebär demokrati att vi lämnar över allt rådande till gästerna som väljer att komma hit. Då blir vi snabbt ett offer för kriminalitet, hat, fördomar, förakt, maffia osv. Om allt är tillåtet kommer det också att ta ut sin rätt, tro mig.

Älskar vi människor måste vi också värna om trygghet, solidaritet, empati, demokrati och allt som hamnar i dess kölvatten. Vad är utpressning? Tänk om de där gästerna som förstörde i ditt hus skulle börja kalla dig för snål, inskränkt och elak. Vad skulle du göra då?

Jag har tröttnat på utpressningen och det ständiga förtalet från de som inte fixar demokratins spelregler.

Det här är mitt land och jag följer de lagar och den anda som grundvalarna vilar på. Kan hända att många svenskar blivit fega och smeker medhårs för att slippa få samma skit på sig som jag men det struntar jag i.

Någon måste i all sin dar våga sätta ned foten. Annars kommer vårt land att luckras upp och tas över av mörka krafter. Tror du på fullaste allvar att man bemöter hat med likgiltighet? Glöm det.

Älska syndaren men hata synden.

Jag har umgåtts med muslimer i hela mitt liv. Dessutom är muslimerna inte en folkgrupp utan en relligionstillhörighet. Om man bor i Sverige kallas man för svensk, eller hur? Bor man i Iran är man persier, osv. Muslim är en religiös tillhörighet. Det finns ju både katoliker och kristna i s k "muslimska länder".

Ska vi förbjuda Islam i vårt land? Det tror jag inte är lösningen. Men vi måste helt klart sätta ned foten mot antisemitism och odemokratiska grepp. Vi kan inte trovärdigt stå kvar som demokrati om vi samtidigt förbjuder människor från att vara kritiska mot både religion, ideologier etc.

Då har vi menar jag förlorat vårt öppet demokratiska samhälle och vad händer härnäst? Har vi för lite kunskap om Islam och dess utövning? Jag tror det. Vi har en halv miljon människor som är anhängare till en religion som få svenskar vet ett dugg om. Alltså kan människor för lite om vad koranen säger och får lita blint på dess utövare. Hur ska svensken kunna debattera Islam om man inte vet vad den står för?

Okunskapen kan leda i två diken. Det borde ligga i muslimens intresse att lägga fram skrifterna och förklara vad som menas. Hur kommer det sig att samma religion får så olika konsekvenser men liknande uttryck över hela världen? Sånt här måste vi kunna ta upp och diskutera utan att stämplas som rasister och islamofober.

Förmodligen hatar man oliktänkande själv om man anklagar islam kritiska tankegångar för både det ena och det andra. De flesta muslimer tar säkert avstånd från islamisternas antisemitism och maktfullkomlighet med det vet ju inte jag om de inte säger något när hatet exempelvis i Malmö vinner mark.

Om en man säger att han är emot kvinnomisshandel men slår sin kvinna ger jag inte mycket för hans ståndpunkt.

Är det här skrivet av och i kärlek? Bedöm själva och du som skriver borde veta att man inte gömmer sig bakom anonymitet:

Hanah

Jag skrev ett inlägg på sidan Nolltolerans mot antisemitism, men eftersom du inte klarar av kritik så tog du bort inlägget snabbt som ögat och dessutom tog bort mig på sidan. Jag haranmält din sida som hets mot folkgrupp för din sida går inte ut på att bekämpa antisemitismen utan den går ut på att du ska sprida din äckliga och osanna propaganda mot islam. Du verkar vara otroligt förvirrad och patetisk. Ta kritik istället för att springa och gömma dig. Du är värre än dom värsta och såna som dig bidrar till antisemitismen! Du leker att du förespråkar alla judar med dina vidriga hat men andra tycker inte som dig. Men varje gång nån tycker annorlunda än dig så tar du bort deras inlägg. Du är feg och okunnig. IP: 90.142.154.79 Stockholm

http://humanistbloggen.blogspot.se/2011/12/antisemitism.html


Omskärelse är något som svider i hela mig när jag hör ordet. Hur kan en förälder välja att skära i sitt barn av religiös övertygelse? Den frågan tåls att ställas såklart. Inte minst när jag brinner för barn och deras rättigheter kan det på håll uppfattas som djupt kränkande att mot barnets vilja önska göra det illa. Men vi måste sansa oss och förstå vad det handlar om.

En djupt rotad tradition där alla pojkar genomgår samma sak blir inte odemkratisk utan tvärtom.

Med det sagt måste jag också som samhällsmedborgare inse att vi har religionsfrihet och att det inte exkluderar en övertygelse som religiösa människor hyser. Jag läser kritiken humanisterna återigen riktar mot religiöst håll. Man sparar inte på krutet.

"Socialstyrelsens resonemang missar helt barnkonventionens intentioner då det utgår från att barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj inte kan tänkas motsätta sig föräldrarnas tro och kulturella praxis"

Så här skriver Humanisterna där de menar att omskärelse på pojkar måste stoppas av regeringen. Man talar om humanitära skäl som motiv för sitt ställningstagande men jag köper inte det.

Det här är bara ytterligare ett sätt att försöka sekularisera samhället och fortsätta på den inslagna vägen där man önskar utplåna all religion och religionsfrihet.

Säg den förälder som inte påverkar sina barn? Ska vi förbjuda alla politiska partier också? För hur stor är sannolikheten att en hängiven socialdemokrat fostrar sina barn under samma ideologiska fana.

Hur stor valfrihet har alla barn som växer upp med föräldrar som enbart handlar vegetarisk kost? Ni förstår nog vart jag vill komma. ICA eller Coop, Aftonbladet eller Expressen. Vad ligger på ditt köksbord hemma? Vilka teveprogram får dina barn se och varför?

Alla barn blir serverade det föräldrarna har köpt. Hur många filmer har inte gjort parodi på familjer som bär exakt samma typ av träningsoverall. Man blir såklart som den man lever tätt inpå. Det behöver inte vara negativt.

Föräldrar indoktrinerar och så har det alltid varit och kommer alltid att förbli även om staten och maktfullkomliga krafter vill ta över den rollen totalt.

Helst ska vi överräcka barnen till staten redan vid förlossningen. Det är ingen hemlighet hos personal på barnavårdcentraler runt om i landet att många föräldrar tappat självförtroendet i sina roller då man känt press utifrån över hur en "bra" förälder ska vara och tänka.

Humanisterna biter sig själva i svansen och deras motiv blir så uppenbara när de går ut i liten samlad grupp och försöker framställa sig själva som Gud själva.

Som om de är ute och kämpar mot orättvisor på och mot barn specifikt.

Närmare en halv miljon barn bor tillsammans med en missbrukande förälder. Det om något borde uppröra humanister och politiker. Att man omskär sin pojke handlar om ett kortvarigt lidande jämfört med det många barn till missbrukande föräldrar behöver genomlida en hel barndom utan att någon ingriper.

Kan vi erbjuda narkomaner sprutor för att de ska slippa bli smittade(bör vi absolut göra) borde vi sannerligen också inom hälso-och sjukvård kunna erbjuda säker omskärelse där man genomför ingreppet så smärtfritt och kliniskt som möjligt.

Jag minns att det gjorde ont när jag tog hål i öronen som liten flicka. Självklart en helt annan smärta. Men ingen ifrågasätter föräldrar som utstätter barnen för den slags kortvarigt obehag som ju enbart handlar om utsmyckning.

Vi måste förstå att det inte går att klampa in på alla områden och vara "experter" och sätta oss till doms över andra så länge det inte ligger hat eller fördomar bakom. Sen när blev humanisterna vår nye avgud som vi slaviskt måste följa. Hur ser deras agenda ut?

Vem vet vad deras barn måste utstå för att deras föräldrar väljer bort religion och trosutövningar. Friheten inskränks mer för varje dag och jag gillar´t inte.

Love.

Det ligger ett öppet förakt mot all form av auktoritet i vår nation. När eller om någon vågar ställa sig upp och påstå något som en politisk korrekt liten grupp inte tycker om så visas det fula upproret sitt trubbiga tryne. Vi tål varken att bli tillrättavisade eller korrigerade. Och det i sin tur bäddar för både dårskap, misstag och mental ohälsa.

Det finns faktiskt tillfällen i livet då vi inte vet bäst. Andra människor kan på olika sätt ha erfarit något som vi själv ännu inte hunnit lära. Och kanske kommer vi aldrig att lära oss just det som andra erfarit om vi inte också har ett s k öppet sinnelag.

I hela mitt liv har jag träffat på s k "experter" och tväremot vår nations agenda har jag gått under allt och alla. Jag trodde i min låga självkänsla som barn och ungdom att allting som människor stod och sade stämde även om det skrek annorlunda på min insida. Många i vår nation har några högskole och universitetspoäng eller har skaffat sig kunskaper genom att läsa vetenskapliga tidsskrifter. Det bidrar till att en del människor tror sig veta bäst och mest. Men det kräver mer än så vågar jag påstå, att vinna vishet.

Sen läste jag själv på universitetet här i stan och blev föga imponerad när jag även i den världen såklart mötte dårskap och en och annan pappskalle. Vi har så mycket mer att förhålla oss till än inlärd kunskap. Det är främst hur vi bemöter kunskapen och omvandlar den till praktisk tillämpning som avgör om vi drar nytta av allt vi läst och tagit del av. Man blir ingen Einstein bara för att man läst honom. Inte heller blir man ett äpple för att man äter sådana.




De mest tragikomiska incidenter jag bevittnat har varit de när man har stått med alla fakta i handen och den man har haft framför sig helt eller delvis förnekat. Då framstår personen ifråga som korkad oavsett den eventuella inlärda kunskapen i ryggraden. Min morbror som arbetat inom njurmedicin i hela sitt vuxna liv är en mycket ödmjuk, lågmäld och humoristisk man.

På ett av våra kalas här hemma kom vi att diskutera njurarnas funktion. Då satt en ung tjej som nyss avslutat en hjärt och lungräddningskurs i sin skola och uttalade sig om sånt hon hade föga insikt i och över. Hon hade blivit "expert" på njurar av bara farten. Inför den församlade skaran försökte hon tillrättavisa min morbror och jag minns hur jag kröp ihop och skämdes över hennes högmod, bristande kunskap och avsaknad av självinsikt.

Min morbror tog det dock med ro. Med vishet och mycket glimt i ögat lyckades han på ett utomordentligt vis sätta den trotsiga tjejen på rättmätig plats. Min morbror refererade inte till all kunskap han läst utan till den han upplevt på operationsbordet och av alla patienter. Den slags erfarenheten menar jag slår det mesta om inte allt.

Tänk bara på de som var övertygade om att jorden var platt. Det krävdes säkert en hel del övertygelse innan man vågade ta till sig den nya "sanningen". Om man har levt i böckernas värld under större delen av sitt liv och trott att man äger all kunskap förstår jag att man blir förtvivlat arg över att saker och ting inte är som man trott.

Vad vill jag nu ha sagt med allt detta? Jo följande. Var öppen i ditt sinne för att det kanske finns de som både vet mer och bättre än dig och som du behöver lära av om du vill växa som individ. Ta rygg på dessa själar och våga bedöma det de säger genom egen levd erfarenhet.

Dessa individer är inte alltid människor som sitter med i expertpaneler eller framhåller sin kunskap. Våga lyssna på de som sitter längst bak i åhörarsalen mer än den som bänkat sig på första parkett och tar onödigt stor plats.





Vishet armbågar sig inte alltid fram i tillvaron. Den behöver inte det. Behovet av att synas och höras i stora sammanhang kan vara en fälla där dårskapen ligger och guppar omkring.

Personligen har jag funnit guldkorn där ingen velat leta. Klokskap går att finna om man aktivt söker den. Varje morgon kallar jag visheten min "förtrogna syster" och kallar på förstånd för att kunna tillgodogöra mig det livet, människor och Gud vill få mig att förstå. Jag är långt i från fullärd och så länge jag andas finns det något att lära.

Jag har i dagar kämpat mot människors inkompetens när det gäller rådande läge i Malmö exempelvis. Hand upp alla som varit på Malmös gator och torg kvällstid och som lyssnat på vad som sägs. Ändå finns det hur många som helst som beskriver situationen i stan utan rätt slags kunskap. Du kan arbeta i staden och ändå helt gå miste om vad som sker "under ytan", eller hur?

Jag talar inte heller om att gå och sätta sig på en mysig restaurang på Möllan(delområde i Malmö) och inmundiga alkohol så att man suddar ut gränsen för vad som går att uppfatta och förnimma. Det finns en antisemitsm som har vuxit och växer i Malmö och många som bär på fördomar mot judar gör inte heller någon hemlighet över vad man anser.

Därför blir det extra korkat när "experter" utanför stan uttalar sig om att det inte förekommer nämnvärt hat där.

När du har vandrat ett helt dygn i stan på egen hand ska jag både lyssna samt tala med dig om "förutfattade meningar". Tills dess blir många som uttalar sig kring problematiken enbart klingande cymbaler. Kom ihåg att kärlek inte är att smeka medhårs alla gånger utan precis tvärtom. Och hur är det nu igen. Är jorden platt som en pannkaka eller rund som en boll?

Love rules.

Jag har insett att singellivet för min del kommer att erbjuda den största friheten och därför känns det skönt att beslutet är fattat. Drömprinsen hur han än må se ut och vara behöver inte göra sig något besvär för min skull. Jag har gråtit floder när jag insett att mitt hjärta inte vill äktenskap. Det vore så mycket "bättre" på många sätt att ha någon eller en speciell vid sin sida. Men jag tror inte på den biten för egen del.

Och smärtan när jag insett detta har gjort ont. Längtan efter någon har handlat om otillfredsställelse på andra områden i mitt liv och en inre kamp om vad som är bäst för mig har pågått ett tag. Jag har haft relationer med killar och otur som säkert spelar roll. Men något i tvåsamheten stryper mitt engagemang, kall, förmåga att ge. Tvåsamhet tar tid och kraft. Och eftersom jag verkligen brinner för olika saker hinner jag inte med att ge en man vad han har rätt att begära från och av mig.

När jag vågade ställa mig själv och Gud frågan om jag verkligen passar för tvåsamhet förstod jag att alternativet att livet ut leva utan man inte ens föresvävat mig mer än ytligt. Tänk om jag inte träffar den "rätte"? Vore det en skandal eller välsignelse? Ett lugn har sänkt sig ned över mig och jag inser att det är skönt att leva ensam. Sorgligt i bland på ett sätt men vinsten är större än förlusten inser jag.

Det står till och med i Bibeln att en del gjort sig oskickliga till äktenskap dvs passar inte för tvåsamheten. Därför behöver det varken vara fel på mig eller alla män jag har träffat. Det är bara kombinationen som inte harmonerar eftersom jag inte verkar ha tillräcklig önskan att leva samman med en man.

Jag lever ju inte heller ensam eftersom jag har barn. Visst har jag dåliga erfarenheter av män i bagaget men också bra sådana. För mig är nämligen män inte bara det motsatta könet som förmår attrahera utan också och främst människor jag gärna umgås med utan romantiska eller sexuella anspelningar.

Jag uppskattar sannerligen män och deras egenskaper precis som jag uppskattar bra och fina kvinnor. Flera av mina manliga vänner berikar mitt liv oerhört och att ersätta dem med en enda man låter sig inte göras. Jag tror inte att det fungerar i praktiken att man som kvinna har kvar sina manliga bekanta och vänner om man beslutar gå in i tvåsamheten.

Det är ju inte heller tanken. Man kan inte ha kakan och äta den inser jag. Det behöver inte handla om onormal svartjsuka även om den såklart förekommer. Det blir av naturliga skäl svårt att dela sig med flera. Och alla relationer tar tid!

Men den sexuella biten då hör jag några tänka. Vad med den? Det är ingen tragisk förlust om man betänker priset jag måste betala för att baka in den i en hel relation. Att ha sex för sexets skull är inte min grej dessutom. Kärlek, intimitet, förtrolighet och sexualitet hör ihop i min värld och väljer man bort det ena så falnar behovet så småningom över det andra.

Att fritt kunna umgås med precis vem man vill oavsett kön, etnicitet, ålder, utseende, religion etc är oerhört befriande och det är värt så mycket mer än att stänga in sig med en person bakom lykta dörrar har jag kommit underfund med i mitt liv. Var och en gör som hon eller han känner sig manad.

Kärlek är så mycket mer än romantiska känslor. Jag hyser agape kärlek för ALLA mina medmänniskor och den skänker tillfredsställelse ända in i hjärteroten.

Love sets me free!:-)

Jag finner det både något märkligt men också rätt typiskt att Christer Sturmark återigen går ut och har klara åsikter om religon, och dess utövning. Det är okej att tycka och tänka så länge man delar Sturmarks åsikter. Ve och fasa om man ifrågasätter karlns alla olika utspel mot religon och religionsutövare. Att han själv hyser en fundamentalistisk humanistisk syn på allting verkar inte ha slagit honom.

Om man väljer att ifrågasätta Sturmark går han inte bara i taket utan kallar på sina adepter som likt vilka sektmedlemmar som helst dyker upp och försvarar sin ledare. Blir pinsamt att bevittna och lite tragikomiskt då det han anklagar religiös sekterism för numera blivit något han själv anammat och påstår är farligt för samhället. Ingen självkritik eller självinsikt där inte.

Och nu är det judarnas tur att känna på Christer Sturmarks "humanitet". Om jag för en sekund trodde att karln handlade utifrån något slags rättspatos eller medmänsklighet hade jag kanske trott att han på något märkligt sätt ville väl med sina utspel. Men agendan kommer från en helt annan övertygelse*. Sturmark missionerar sin uppfattning och tar till alla medel för att komma till tals i media därigenom han önskar påverka och indoktrinera omvärlden. Fanatism har många ansikten och Sturmark är i mina ögon ett sådant.

http://www.svd.se/kultur/frontalangrepp-mot-judendomen_6720057.svd

I en debattartikel i DN för en tid sedan, undertecknad av nio ”humanister”, jämförs manlig omskärelse med barnmisshandel och föräldrar som på detta sätt ”önskar skära i sina friska barns kroppar” med våldsverkare. Förbudskravet är ett frontalangrepp mot inte minst judendomen och judarna. Sturmark har fått med sig Bengt Westerberg och Annika Borg präst och teologie doktor.

Och jag har sett den röda tråden i alla argumentationer som Sturmark ger sig i lag med. För att effektivt tysta oliktänkande använder han samma ord och påståenden om igen. "Det är inte seriöst", eller, "Det var det värsta jag någonsin hört", och sen kallar han människor intoleranta, ointelligenta och som knorren på grisen försöker han alltid trycka till sina verbala motståndare med att han på något sätt känner sig kränkt. En manipulativ räv som inte drar sig för något verkar det som. Ändamålet helgar medlen i herr Sturmarks liv.

Vad har denne humanistiske ledare tilllika ateist med omskärelsen att göra? Han går dessutom så långt att han kallar föräldrar som omskurit sina pojkar för barnmisshandlare. Det första man får lära sig som offentlig person är att använda starka ord för att få uppmärksamhet. Tyvärr har Sturmark stannat vid första medialektionen. Man måste ha något vettigt att säga och äga frågan s a s också.

Är det en slump att Bengt Westerberg just idag när judarna hedrar förintelsens offer går ut och skriver en debattartikel där han tar till FN:s barnkonvention(som ännu inte blivit svensk lag)som stöd för sin sak, att pojkar inte ska behöva omskäras då detta enligt Westerberg inkräktar på deras rätt till sin kropp.

Utifrån kan det både se vackert och empatiskt ut att verka bry sig om barn men agendan är som sagt en helt annan. Det är knappast någon hemlighet att humanisterna vill avveckla all tro och religion. Sturmark exempelvis brukar dumförklara miljarder av människor som väljer att olikt honom själv ta del av den andliga dimensionen.

Att ge sig på över 4 MILJARDER anhängare till olika religioner kanske är det dummaste man kan göra. Nåväl Westerberg och Sturmark med sina anhängare ska inte bestämma över religionsutövningen också. Det får liksom räcka med deras maktfullkomlighet som det redan är.

Westerberg skriver som rubrik för sitt debattinlägg idag " Den judiska gruppen har skäl att ompröva synen på omskärelse". Han drar för det första alla över en kam(antisemitism) och sen skriver han att det bara är en liten andel av judarna som önskar omskärelse av sina pojkar. Hur ska han ha det? Kunde han inte låtit bli att ge sig på judarna när antisemitismen återigen börjat visa sitt fula tryne. Vilka poäng vill den före detta partiordföranden vinna med utspelet?

Love.